Chiliodling – en het hobby

En kollega till mig har de senaste åren odlat egen chili hemma i köksfönstret och haft ett gott resultat med stora skördar. Intresset för egen chiliodling har funnits där ett tag men timingen har inte varit den rätta förens nu.

Efter att sökt diverse information om hur sådd, omskolning, bevattning och skötsel går till lämpligast, så inhandlades lite produkter för att komma igång. Några olika sorters chilifröer, något minidrivhus och några rotningskuber så var man igång. Som mycket annat som intresserar en, så gör man inte gärna saker halvdant. Ska det göras, så gör man det ordentligt! Snabbt fastnar man i olika forumtrådar där diskussioner om allt från bäst belysning till vilken jordblandning man ska använda, diskuteras hej vilt. Det tar inte lång tid innan man också befinner sig inne på specialsidor (som man aldrig skulle besöka annars) och har klickat hem varor som bara efter en dag dyker upp på lokalt utlämningsställe.

Odlingsstart för mig var den 10/1 i år, då 4 olika sorters chilifrö blötlades i ljummet vatten och bakpulver (efter rekommendation på ett forum) under 24 timmar. Andra väljer att antingen bara placera dem på blötlagt papper eller att lägga dem på fuktiga wettex trasor. Oavsett metod så gör man detta för att mjuka upp skalet på fröet för att det lättare ska kunna rota sig senare i jord eller som i mitt fall rotningskuber. Fördelen med just användning av rotningskuberna är att de i sin svampliknande konsistens ger optimal mängd fukt och luft samt att fröet inte behöver planteras om lika fort när det väl har rotat sig. Perfekt för oss nybörjare!

Första tiden efter sådd är rätt dryg då man inte får någon direkt bekräftelse på att något händer. Man kommer på sig själv att man går förbi, flera gånger om dagen, bara för att se om man kan finna något livstecken. Och så, efter 6 dagar dyker den första lilla grodden upp. Härefter händer det dock ”mycket” på kort tid.

Detta bildspel kräver JavaScript.